hem

bild galleriet.jpg

1.5 - 26.5
Ex studenter från Malmö Konsthögskola
Sebastião Borges
Daniel Fleur
Ellinor Lager
Joana Pereira
Rasmus Ramö Streith

Recension i Sydsvenskan: https://www.sydsvenskan.se/2019-05-19/intimt-och-laddat-pa-galleri-arnstedt

daniel hemDSC_2735.jpg

Daniel Fleur

Det fotografiska uttrycket i Daniel Fleurs måleri skapar en drömlik suddighet. Betraktaren möter illusionen av en digital bild i låg upplösning och blir kvar i sekunden innan bilden laddar färdigt och klarnar och växer fram; vad finns bakom pixlarna? Känslan av att något är dolt för betraktaren skapar ett djup i bilden, men istället för att dölja motivet från vår blick genom skuggor utforskar Fleur ett djup som är luftigt och lätt genom ljusa färger.

Fleurs arbetsprocess utgörs av en serie överföringar; när ett verk målats klart digitaliseras bilden genom kameran. Fleur undersöker färgerna i det digitala fotografiet, förevigade i det ljustillstånd som de fotograferades i. Fotografiet blir en startpunkt till en ny målning.

Som ord i en visklek skickas bilderna fram och tillbaka genom olika medium.

Daniel Fleur intresserar sig för luften och bildrummet mellan motiven. Det händer att motiven förefaller vara i en rörelse både mot att tona bort och att få konturer. Skikten klingar mot varandra och fysisk distans skapas mellan dem. Fleur lämnar ofta en del av duken omålad vilket skapar en in- och utgång till målningens utrymme. I mötet med Fleurs målningar uppstår en växelverkan; mellan verklighet och bild, analogt och digitalt, materiellt och immateriellt. Fotografiet, som ofta får stå för objektivitet och sanning, sammanvävs med måleriets egenskap av subjektivitet.

DSC_2706gamma1,2.jpg

Ellinor Lager

Ellinor Lagers arbete kretsar kring skulptur, kropp och språk. Skulpturerna uppstår i ett korsande av materialitet, text och kropp som hybrider mellan tecken och ting, som språk. Genom materialens språklighet möter konstnären sin egen kropp.

Lager skriver med objekt. I skulpturerna sammanförs olika narrativ och nya; kroppens längtan, barndomsrester, gester. Intertextualiteten leder ofta arbetet vidare både genom materialet och genom konstnären själv. Ellinor återgår, återkommer, letar och skriver. Skapar hybrider och ett språk som stämmer överens med- och förankrar kroppen.

Hon gör lod, varje skulptur är sin egen men likväl ett brottstycke av en större text som föds i den priviligerade sidopositionen, i dunkelt, skugglandskapet att vara kvinna och moder till två.

Den texten är en intrikat väv som gör att objekten allt som oftas inte kan vara bundna till egna titlar. Utan snarare flyttas runt i utställningsrummen som tecken vilka agerar och aktiverar installationer/utställningar som tidigare har haft titlar som Some Sunsets don’t Set, Heritage is Loose Strings and Knots och We Are Dark Matter in Drains.

Det handlar om ändlösa skymningar, arv och mörk materia eller som hon sammanfattar det “Earth dough”.

%22Facade%22 joana 5.jpg

Joana Pereira

”I mitt konstnärliga arbete har jag länge varit intresserad av vad det innebär att ett utrymme blir beboeligt eller ett hem. När blir ett rum eller ett område något familjärt, något som rör ens privata sfär? Vilka arrangemang av former, rörelser, gester och färger krävs det för att förändra inställningen till ett utrymme, ett ting eller en plats? Det kan vara slumpvisa händelser, omfördelning av vikt, tryck eller till och med förstörelse. Objekt runt oss, landskap, städer, kan ses som avlagringar från olika tider, något som liknar vårt minne; de uppvisar oorganiserade delar, lager på lager av tidigare planer, misslyckanden och färdigställanden. Vi komponerar, ordnar och arrangerar på nytt.

När man står upprätt länge, tenderar kroppen att växelvis luta från den ena sidan till den andra. Efter ett tag börjar knäna böjas, benen förlorar sin hållning och ryggen böjs framåt. Under en kort stund är hela kroppen i balans, sedan förskjuts tyngdpunkten. Utan motstånd, viker sig sedan kanterna och luftbubblor börjar dyka upp på ytan. Men då tillsätts mer färg och när den sugs in in blir ytan tyngre, kanterna löses upp och det hela börjar falla ned.”// Joana Pereira

rasmus 1.jpg


Rasmus Ramö Streith

I Streith’s ofta narrativt drivna installationer möts film, handgjorda skulpturer och funna objekt. Tillsammans eller enskilt används de till att bygga upp en atmosfär och olika situationer som kan beskrivas som kusliga samtidigt som det finns en förankring i det vardagliga. Där undersöks det mellanrum som uppstår i människans olika relationer till objekt. Mellanrummet används för att förstärka eller förvränga. Objekten arbetas fram som hela berättelser eller fragment av något. “Saker” laddas med ny information och erbjuder en upplevelse, en fiktion där nya detaljer kan bli synliga. Platser och karaktärer träder fram, någonting har hänt, eller kommer att hända.

Rasmus Ramö Streith föddes 1985 i Falköping, Sverige. Tog sin Masterexamen inom fri konst på Malmö Konsthögskola 2018. Har en bakgrund inom stop motion animation. Tog en Kandidatexamen vid Högskolan på Gotland 2009 i programmet “Att skriva manus för film”. Med en utgångspunkt inom just film har skrivandet och uppbyggnaden av filmset letat sig in i hans konstnärliga praktik.

Till grupputställningen på Arnstedt presenterar Streith nya arbeten. Bland annat en serie väggbaserade skulpturer/reliefer som blandar stilleben och filmens rörlighet, bit för bit återges en scen vid ett middagsbord. På golvet står också ett antal kartonger som har öppnats och packats upp.

‘Cut off my arm. I say, "Me and my arm." You cut off my other arm. I say, "Me and my two arms.
" You take out my stomach, my kidneys, assuming that were possible, and I say, "Me and my intestines.
" Follow me? And now, if you cut off my head would I say, "Me and my head" or "Me and my body"?
What right has my head to call itself me?

’“The Tenant” Roman Polanski

%22Shorthand monochrome%22 sebastiao 2c.jpg

Sebastião Borges

Shorthand monochromes

Tyget sträcks och bakgrunden förbereds. Det är en avsikt att komma fram till en viss bild, men är bara från en liten skiss som lösningen uppstår.

Jag kommer tillbaka till duken, handen rör sig och en linje ritas. Från topp till botten, från en sida till den andra; En ny bild stiger fram och ett raster avslöjas.

Linjer över linjer, linjer över trådar i duken.

Rutnätet fungerar som en extern given struktur, ett system som kan ge handen möjlighet att arbeta ensam. När klyftan mellan idén och dess genomförande förlängs uppstår en annan uppfattning om temporalitet. Genom målarbete är rationaliteten tömd och jag kan skapa ett avstånd från målningen medan jag målar, för i denna repetitionsprocess skapas en form av alienation och målningen (som målning) upphör att existera. Det är just genom dekonstruktionen av den logiska operationen som en kropp arbetar med sinnet frånkopplat från handlingen.

Med förståelsen för dess repetition och mekaniseringen av en gest, gallret flätas in i målningens yta.

I illusionen av monokrom avslöjar fibrer sig själva.

Och i det gröna lyser det röda