En natt sent hösten 1981 nåddes jag av en ingivelse. Året innan hade jag antagits till målerilinjen vid Kungl. Konsthögskolan (Mejan), till min förvåning då jag hade sökt med endast skulpturer, till skulpturlinjen. Av vördnad inför konsten (och skolan) ställde jag mig då att måla, som en soldat.
Men så infann sig en sömnlös natt den ingivelsen som tvärt gjorde slut på vördnaden - jag borde tillverka en mekanism inuti en låda som öppnar och sedan omedelbart stänger lådan när betraktaren tryckt på en strömbrytare. Man får inte se vad som finns inuti - ty konsten har inget ärende.
På morgonen tömde jag min verktygslåda på skolan och inne i lådan satte jag samman mekanismen som i en och samma rörelse både öppnar och smäller igen locket (och lådans enda innehåll är den osynliga mekanismen).
Lådan visar inget och den föreställer inget. Man behöver inte se lådan med egna ögon, det räcker med att bara höra talas om den för att ta del av dess cerebrala gestalt. Det insåg den konstsamlare som förvärvade lådan för att skänka den till Moderna museet, där den mycket riktigt sällan finns till beskådande, om ens någonsin.
När jag stjälpte verktygen ur verktygslådan så blev jag själv ett verktyg, och ateljén blev verktygslådan och detta är den befriande urscenen. Ur den springer all min verksamhet, där den blinda, lugna och svalkande ingivelsen dominerar över den fria inspirationen, med dess idealiserade brinnande skaparlust och sprudlande genialitet – ty stilla och klar ingivelse är något annat än hetsig inspiration. Konstnären Elis Eriksson har uttryckt detta klart när han sade sig vara endast ”ett don för uppsökande krafter”.
Nästan ett halvt sekel senare uppenbarade sig de uppsökande krafterna för mig (donet) genom Ferlins papperslapp med ordet i dikten Du har tappat ditt ord från 1933. Min AI-robot fick feeling och framställde bilden av mig på handlarns trapp utan min nämnvärda medverkan.
Papperslappen singlar blytung och borttappad i sinnet, och i rummet. Det är en och samma underbara gyllene lapp, bara på skilda avstånd från betraktaren (och mig) i skilda på varandra följande ögonblick, som i en filmremsa.
Rörelse i flera dimensioner intresserar mig. Rörelse i konsten.
Tröjan bär texten ART BUILT THIS BODY ty ända sedan de tidigaste barnaåren har konsten, framförallt modernismen, skänkt mig den förtröstan som annars ingenstans stod att finna.
Inte att undra på att man är förtvivlad.
Och i utställningen finns en replik i miniatyr av lådan som stänger av sig själv. Numera finns många varianter av sådana lådor att köpa på nätet och där har jag själv köpt denna för modifiering. Jag vet egentligen inte varför jag har gjort det, eftersom det räcker med att bara hört talas om min gamla låda. En låda räcker, och inte ens den behöver man se.
Den växelverkan med konsten som jag har kommit i åtnjutande av genom livet kommer till uttryck i de posters i receptionen där Konsten och jag när varandra.
Men de bilderna visar nog lika mycket Betraktaren och mig, som Konsten och mig.
Betraktaren, Konsten och Konstnären, i växelspel. D.W.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.
