Ditte Ejlerskov
Mythical Amazoniac Memory
21.6 - 8.7 2025

När Gudinnorna Vaknar – Ett Kollektivt Minne i Brons och Färg

Ditte Ejlerskovs soloutställning Mythical Amazoniac Memory kretsar kring gudinnor och kvinnliga krigare från konstnärens fiktiva värld New Gynæa. I utställningen på Galleri Arnstedt tar sig dessa svindlande protagonister uttryck i såväl sublimt måleri, drömska skulpturer i brons samt virtuella verk.

Utgångspunkten för utställningen är den majestätiska skulpturen Rán, vilken Ejlerskov arbetade fram i Pietrasanta i Italien förra året. Verket kommer att visas i galleriets skulpturträdgård och är en inkarnation i brons av havsgudinnan Rán. Precis som de andra verken i utställningen är den en del av den gudinnekult som Ejlerskov ofta återkommer till i sitt konstnärskap.

-Jag arbetar ofta med kvinnliga arketyper som kanaliseras genom skulptur, måleri och digitala lager – som avatarer för en förlorad, men återuppväckt gudinneverklighet. Det är en känsloburen praktik som vill synliggöra det osynliga: de inre krafterna och de feminina energierna som ännu inte har fått fullt utrymme i samtiden.

Sitt konstnärliga uttryck beskriver Ditte Ejlerskov som ett möte mellan sci-fi, något urgammalt mytiskt samt det formalistiska måleriet. Fångande nog så uttrycks Ejlerskovs balansgång mellan prehistoriska kulter och sci-fi genom att det även finns ett virtuellt verk adderat till utställningen, som man får tillgång till via en QR-kod.

Hur arbetar du rent tekniskt när du bygger upp en målning?

-Det varierar väldigt mycket. Ibland börjar det med en gest, ibland med ett eko från en skulptur, ibland med en färgkänsla. Det handlar inte så mycket om att uppnå ett motiv, utan om att etablera ett tillstånd. Många målningar försvinner igen, målas över, skärs upp och vävs samman i nya konstellationer.

Hur viktiga är titlarna för verket och hur brukar du gå till väga för att hitta de rätta?

-Mina titlar är nästan alltid arbetsnamn som uppstår under processen. Jag hittar dem inte – de hittar mig. De kommer när jag flyttar runt verken i ateljén, när jag samtalar med dem. De är sällan konceptuella - snarare praktiska namn så att jag själv ska kunna minnas dem. Och ofta arbetar jag seriemässigt, där verken delar en gemensam titel följt av ett nummer.

Ett återkommande element i ditt konstnärskap är färgernas inverkan på sin omgivning, vad har du själv för favoritfärg?

-Just nu är gult min portal. Den påverkar mitt känslotillstånd nästan omedelbart. Ibland får den mig att känna ett inre ljus, ibland en överkänslighet. Den gula färgen är både kropp och idé – den smyger sig in i betraktaren, som ett långsamt vibrerande fält. I kombination med grönt och blått söker jag ett uttryck som rör sig mellan sci-fi och religiös estetik, där färgerna tillsammans bildar ett spekulativt landskap – ett slags känslomässigt altare för framtidens mytologier.

Mythical Amazoniac Memory kretsar kring feministiska arketyper i form av gudinnor och krigare, hur aktiverar man som betraktare den kraften? Och hur tror du framtiden ser ut för konsten? Is the future female?

-Man aktiverar kraften genom närvaro. Det handlar inte om att förstå, utan om att öppna sig. Mina gudinnor är tysta tills någon känner dem – tills någon stannar upp och andas i deras riktning. De är statiska tills de blir sedda, och i den blicken uppstår kraften.

Framtiden för konsten? Jag tror inte att den är ett specifikt kön. Men jag tror att den kommer att kräva mer intuition, emotion och kroppslig resonans. Det finns ett förlorat lager av feminin energi som vi alla – oavsett kön – måste börja lyssna till. Så kanske är framtiden inte female i traditionell mening, men den bär på en feminint kodad intelligens. Och den vill fram nu.

Det är också ett intressant tankeexperiment att föreställa sig hur världen hade sett ut om de stora patriarkala religionerna aldrig hade fått fäste för två–tre tusen år sedan – om de äldre, kvinnocentrerade religionerna hade fått behålla sin resonans genom historien.
Vad hade vi trott på? Hur hade vi relaterat till kropp, natur, förlust och makt?

Jag tror att det är just detta minne som ligger djupt inne i vårt kollektiva sinne – och jag kan känna det. Jag tror att vi är många som kan känna det. Symbolerna, skulpturerna, står där och väntar – men det kommer att ta lite tid för oss att se dem, att känna dem, att aktivera dem.

Text: Malin Ebbing