”Jag kan tycka att det är så spännande, att det är så vackert och förföriskt. Det är mer kraftfullt än att det var dödligt.”

Vi har besökt Elisabeth Östin i ateljén och pratat om förrädiska gifter, gäckande väsen, influenser så som Dorothea Tanning och Francis Bacon samt hur hon rent tekniskt arbetar fram sitt sensibla raffinerade uttryck genom lager på lager av tunn oljefärg.

-Motiven kan ses som pågående förvandlingar, förklarar Elisabeth Östin när vi står i hennes ateljé i den lilla byn Arrie i Skåne. Framför oss hänger målningar som ska visas på CHART Art Fair i Köpenhamn.

-Jag jobbar med färgen i många lager, för saker och ting sker via dem. Det får gärna vara riktigt fult i botten, för annars vill man inte måla över och förstöra. Jag måste arbeta med många tunna lager för att det ska bli den här ytan jag vill komma åt. Det lite ”ärr-aktiga”, där man kan gnugga fram djup, men det funkar ju bara om man har tillräckligt många skikt. Fördelen med att arbeta i olja i stället för akryl är att det möjliggör att arbeta med färg i färgen, då den inte torkar så fort.

Östins palett tenderar att ändra sig efter hennes inspirationskällor. Just nu är det en förförisk grön som får en att tänka på en mix mellan ljust mintgrön och lindblomsgrönt. Den exakta benämningen på den här nyansen är Scheelegrön och det är en färg som Elisabeth har arbetat med i perioder sedan 2017.

- Jag har läst en del böcker om gift, bland annat cyanid. Vetenskapsmännens olika sinnestillstånd, som beskrivs mer eller mindre fiktivt, deras livsöden och konsekvenserna av deras upptäckter är väldigt fascinerande att läsa om tycker jag. Det är mycket där som är fantastiskt och fasansfullt på samma gång.  Wilhelm Scheele uppfann färgpigmentet Scheelegrönt 1775, som sedan skulle visa sig vara giftigt. Pigmentet, som fick sin vackra kulör från koppararsenik, blev omåttligt populärt och var bland annat väldigt vanligt förekommande i William Morris’ tapeter, kläder och textilier bland de övre samhällsklasserna. Men det räckte att det bara fanns lite fukt i luften för att den giftiga arseniken skulle aktiveras, vilket ledde till många ödesdigra olyckor. Jag kan tycka att det är så spännande, att det är så vackert och förföriskt. Det är mer kraftfullt än att det var dödligt. För man visste ändå om att det var giftigt rätt tidigt, men det tog ändå väldigt lång tid innan man slutade använda det. Det är även intressant i den tiden vi lever i att vissa saker är så kraftfulla att de går förbi förnuftet.  

Hur arbetar du rent praktiskt mellan idé, skiss och de färdiga målningarna?

-Idén brukar vara ganska rörig, som ett mentalt kollage. Jag har inga skisser utan mer en inre förnimmelse av vad jag vill komma åt. Ett exempel på en sådan inre bild kan vara en dans inuti en grotta – och att det ekar av rytmiska steg i samklang med vatten som droppar ned och långsamt förvandlar de dansande till stalagmiter. Men hur mycket av det som sedan syns i målningen är nog bara jag själv som vet. Kanske får något av det vara med i titeln.

Sedan börjar jag måla många lager tills det dyker upp former som jag kan följa. Här brukar det se fruktansvärt fult ut och då vill jag inte att någon ska se. Då börjar problemlösningsstadiet, och när alla problem är lösta och jag inte förstår hur målningen har gått till, så är den klar.  

Vad inspirerar dig i din pågående svit av målningar?

-Jag är väldigt intresserad av muntliga berättelser som förändrats utifrån vem som berättat dem eller var och när de berättats. Det blir så mycket mysterium kring det hela när ursprunget eller källan inte är nedskriven, åtminstone inte förrän långt senare. Jag dras till verk som påminner mig om arkeologiska fynd, med uttryck som är både underliga och svårplacerade. Som om de lika gärna skulle kunna härstamma från en avlägsen dåtid som från framtiden. Tanken på oändlighet eller att något är ändlöst får mig också att tänka på konstnärskapet. Även sökandet i konsten är liksom ändlöst. Jag brukar se det som en evig jakt på någonting, men vad det är förblir hemligt.

Sist jag såg dina verk var på Market Art Fair 2025. Jag kommer framför allt ihåg en målning i djup koboltblå med ljust rosa och mullvadsgrå detaljer som alla blev helt förälskade i.

-Förra året var det mycket koboltblå. Det är så roligt, för kobolt betyder gnom på tyska, du vet, de små osynliga tomtevarelserna. Förr i tiden var den inte alls en lika gullig figur som vi tänker oss i dag, som en sådan gnom som man har i trädgården, utan den var mer som en osynlig trickster-varelse som ställer till med saker. Det här med att vara lite halvt synlig, halvt osynlig och det här lite luriga ”tricksteraktiga” – för mig är det väldigt mycket måleri – det är väldigt nära den här typen av väsen, tycker jag, i upplevelsen av det, så därför tror jag också att jag dras till de historierna, för jag tycker att de beskriver hur måleri är.

En underliggande aura av något svårfångat, enigmatiskt är genomgående i Elisabeth Östins verk, vilket förstärks genom suggestiva titlar såsom Radium dance, Skuggans Tunga, Relocation samt Ned genom locksång och droppsten. Hon beskriver själv essensen av sitt konstnärskap som ett möte mellan obehag och behag.

- Jag arbetar alltid på flera målningar samtidigt, så man som betraktare kan se en röd tråd och man får till en liknande stämning. Jag kommer fortsätta på den här sviten av målningar ett tag framöver, där de nya kommer att visas tillsammans med skulpturer från Samaneh Reyhani på Chart Art Fair i Köpenhamn i augusti. Men målningarna jag gör till Chart vill jag ska vara ännu mer grottor, mytbildning och gift. De kommer nog också vara i den scheelegröna som jag arbetar med nu. Jag tänker att det giftigt gröna kommer att passa tillsammans med Samanehs organiska och lite rosa-skimrande stenar.  

Vill du berätta lite mer om din arbetsprocess när du bygger upp dina motiv?

-Berättandet sker skiktvis via lager som går in i varandra. Parallellt med måleriet samlar jag på berättelser, skrönor och historier som relaterar till det mer udda och dunkla. Ett exempel som fascinerar mig för tillfället är en äldre vetenskaplig teori som härstammar från antiken som kallas generatio spontanea, eller uralstring. En idé om att vissa levande organismer kan skapas spontant ur död materia. En sådan inre bild kan sedan sätta i gång arbetet i ateljén, och så har jag något att prata om och använda när jag ska sätta titlar på verken. 

Finns det något specifikt möte med någon annan konstnär som har påverkat ditt eget uttryck i en viss riktning?

- Under min tid på förberedande konstskola var det bland andra Louise Bourgeois’ skulpturer och teckningar som jag tittade på och senare Nina Roos som nog alltid kommer att vara min främsta källa. Första gången jag bläddrade i en katalog med bilder på hennes målningar så började jag skratta. Hon är en av de konstnärer som lärt mig måleri, även som handledare på Konsthögskolan i Malmö. Om jag bara ska nämna några få så måste jag nog även nämna Francis Bacon, Vincent van Gogh och Dorothea Tanning. Men det är många fler medeltida, från renässansen och mer samtida konstnärer, som jag är influerad av. Inte bara målare.

Parallellt med konstverk och utställningar så tittar jag mycket på äldre anatomiska och botaniska skisser, arkeologiska fynd och väggmålningar, gärna väggmålningar från allmogen. Jag tycker om att smyga in lite mönster, när det blir en anakronistisk blandning av uttryck och symboler.