Gabriel Karlsson

Några konstnärer målar, andra fotograferar. En del utforskar rummets möjligheter, andra låter sina kroppar bli en del av konstverket. Det finns de vars mer än kvadratkilometerstora verk fiskar blixtar i öknen, andra skakar om oss genom att öppna våra ögon för världens ondska.

Konstnärer har olika verktygslådor med vilka de kan få oss att se, förfäras, njuta och fundera. Det är något tryggt i att en målare målar, en skulptör skulpterar … man vet vad man kan förvänta sig när man går på en utställning eller ett museum. Det är som med hantverkare. En snickare snickrar, en rörläggare lägger rör. Så är det bara.

Gabriel Karlsson är ett undantag från denna regel. När jag såg hans skulptur Nattodling (mortel) var min första tanke ”detta är inte en skulptur, detta är en dikt”. Tanken att ”där står en dikt” var omvälvande.  

Karlsson är dock en ovanlig poet. Han skriver sina dikter i tre dimensioner, i material som (sten)gips och patinerat stål. Världen är full av konstnärer som skrivit och publicerat lyrik, men deras konst är konst — inte poesi. Gabriel Karlsson är vad jag kan se ensam i sitt slag.

Varför är Karlssons skulpturer dikter? Det är en befogad fråga. Svaret kräver analys och analyser tenderar att göra våra konstupplevelser så mycket tråkigare. De gör oss klokare men inte alltid gladare. Så svaret på frågan lämnar jag till den som ställer den. Jag nöjer mig med att njuta av Karlssons poesi.

Hade jag möjlighet, mina bokhyllor är inte stora nog, skulle jag ställa ett av Karlssons verk i lyrikhyllan, där böckerna är ordnade efter hur mycket jag tycker om dem. Hans verk passar fint in mellan Aspenström och Szymborska.

Text av Nils-Eric Sahlin