Flickor med flätor, med blommor, flickor med rosetter i håret som mytiska hybridvarelser - Malin Ebbing besöker Linn Fernström i ateljén

Vi skulle precis lika gärna kunna befinna oss på ett loft på Lower East Side i New York. Det är känslan när man kommer in i Linns ateljé med åtta meter till taket och gigantiska fönsterpartier. Hon berättar att den ateljén som hon hade i NYC nästan är en mindre kopia av denna och låg i ett industriområde precis intill Park Slope i Brooklyn, där hon bodde 2008 – 2018.

Mitt i blickfånget i det första ateljérummet står en intagande grupp skulpturer i keramik: flickor med flätor, med blommor, flickor med rosetter i håret som mytiska hybridvarelser, där varje figur kommer fram ur vasliknande objekt ackompanjerad av djur såsom elefanter, tigrar, papegojor – det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i Linn Fernströms universum.

-Jag målar i veckorna och gör skulpturerna på helgerna, berättar Linn. Nu har jag precis varit iväg och gjort de här som är lite större. Jag jobbar i en liten verkstad som ligger i Alvik och där bränner de även skulpturerna. Sedan tar jag hit dem här.

Hur arbetar du med färgerna och glasyrerna i skulpturerna?
-När man målar på glasyren är den matt och pastellig och det ser inte alls ut som den sen blir efter det att man har bränt skulpturerna i ugnen, för när de sedan kommer ut har de förvandlats till starka färger med hög glans. Det är ett roligt element. Eller så blir det blekare än vad jag tänkt, men om det är till exempel håret så kan man måla på det sen. Om det är olja på håret så spelar det ingen roll. Det är ju inte så att man ska diska eller äta på det.

Är de flesta av de här figurerna baserade på karaktärer från dina målningar?
-Det är inte direkt därifrån, men det är från samma värld, kan man säga, som har hoppat ut.

Man förknippar kanske främst Linn Fernström med expressivt måleri på stora dukar, där hennes drömska undflyende uttryck förstärks av djur så som flaxande papegojor, svärmande trollsländor, tigrar och elefanter. Ofta är Linn själv i form av olika alteregon medelpunkten i kompositionerna, vilka brukar röra sig mellan det lekfulla och det suggestiva och mer explicit dramatiska element som avhuggna huvuden.

-Kanske att det fanns en ungdomlig kraft i början som är mer eftertänksam och gömd nu, svarar Linn när jag frågar henne hur hennes konstnärliga uttryck har förändrats över tiden. Det gäller både själva utförandet och tematiken. Jag ville hugga in i färgen, ta sönder och sätta ihop figurer när jag var yngre. Nu ligger hotet mer dolt. Delvis för att människor blev rädda. Det var det enda de såg, en massaker, dels för att jag tror att vår drivkraft tar en ny form ju äldre vi blir. Olika tekniker ger ju också olika uttryck i sina egenheter.

Det första jag tänker på när det kommer till ditt måleri är papegojor – vill du berätta vad de samt självporträtten av dig betyder?
-Djur är så levande och uttrycksfulla, så det är roligt att ha dem som en del av bildvärldarna. Jag har dem lite som lekkamrater i den världen. Man kan ju ta det som man tycker att det symboliserar och använda det till sin egen kraft eller fantasi, tänker jag. Jag hade en nymfparakit från 12 års ålder tills jag fyllde 30. Han hette Pontus och var mycket i ateljén. Papegojorna bygger den bildvärld som jag gestaltar. De kan vara skrämmande, lekfulla, lekkompisar eller bara för många. Men just fåglar är ju väldigt roliga. Tänk bara på hur en fågel går över ett bord, där den klafsar fram med sina stora fötter.

Vi rör oss in till det andra rummet i hennes ateljé, passerar några av hennes tidiga skulpturer i brons samt bord med färgkritor, penslar och färgpigment och slår oss ner på en tuggummirosa dagbädd. På samtliga väggar hänger nya målningar som ska vara med på hennes soloutställning på Arnstedt i augusti.

-Mina alteregon har alltid funnits med, som ett slags ursprung, men också som en del av konsthistorien. Kanske kommer självporträtten av en önskan om att få syn på subjektet i den inre världen som jag vandrar runt i. En känsla av att den världen ges ögon som kan titta tillbaka på oss, att få ett ansikte på den som ser och bli sedd. Dessutom har jag tillgång till och kan göra vad jag vill med mig själv.

Har du någon skiss du arbetar utifrån eller målar du bara på känsla?
-Jag har någon skiss och uppfattning om hur det ska vara, men samtidigt så letar jag mig fram.

Jag slänger upp något på duken som jag börjar med. Ett landskap eller figurer. Sedan växer bilden fram, element tas bort och läggs till. Jag älskar att förflytta mig i inre rum. Verken är en yttre manifestation av det. Figurer byter plats och storlek och de hoppar ur målningarna för att ta tredimensionell form i skulpturerna.

Linn häller upp lemonad och tar fram wienerbröd. Framför oss hänger en av hennes senaste målningar föreställande en kvinna med paraply och formationer med majestätiska örnar.
-Jag tror att örnar kommer vara det centrala på utställningen, men det återstår att se. Just nu håller jag på att jobba upp ett material, så får vi se vart det slutar.

Hon fortsätter:
-Jag tänker också att om man gör en utställning i dag så måste det finnas någon typ av hot i utställningen, eftersom världen är helt upp och ner.

Jag tycker också att det känns hotfullt på en lagom nivå, dels har hon paraplyet som skydd, dels tycker jag också att man kan tolka det som att örnarna kan vara hennes vänner eller kumpaner. Kanske har de en allians och ska attackera någon tillsammans?
-Jag håller helt med. Det behöver inte vara ett hot utifrån.

Hur brukar du arbeta med titlar?
-De brukar jag sätta sist, när verken är färdiga. Och oftast är det man ser på målningen som är titeln, så den här målningen med örnarna och kvinnan med paraplyet skulle kunna heta Paraplyet eller Kvinnan med Paraplyet, Våtmarker ellerAttack.

Dina motiv är som ett drömskt parallellt universum. Försöker du undvika kläder som känns alltför samtida för att förstärka känslan av illusion?
-Jag målar det som jag tycker är roligt att måla, så det är väldigt mycket som faller bort. Som när jag gör skulptur, till exempel, är det roligt med rosetter. För måleriet gillar jag att måla klänningar och paraplyet var väldigt lustfyllt att göra. Jeans har jag målat ett flertal gånger och ibland funkar det och ibland funkar det inte.

Har de åren du tillbringade i New York påverkat din arbetsprocess eller dina konceptuella idéer?
-Den tiden är en avgränsad tidskapsel i mitt minne som jag gärna vandrar runt i. Ljuset är annorlunda. Formerna trycktes ut mer på bildytan i bilderna. Bakgrunden blev mer drömsk.

Text: Malin Ebbing
Foto: Mikael Lundblad