Jag och Marcus satt på en vanlig Malmökrog i början av våren. Vi hade båda valt samma soppa, det billigaste alternativet på menyn, men efter att bartendern upplyst oss om att det endast fanns en portion soppa kvar så lyckades vi få till en deal där de spädde ut den till två och vi skrattade åt vilken konstnärsmiddag det var. En halv purjolökssoppa var och en varsin öl.

Det var länge sedan vi sågs och vi pratade om konst utifrån utställningen vi just träffat varandra på (Kristina Eriksson på Ping Pong) och tillbaks till när vi gick på förberedande skola tillsammans. På den tiden brukade Marcus för det mesta sitta ihopkrupen i en fönsterkarm, liksom som i en rektangel, med ett par enkla hörlurar och blicken fäst på duken framför honom. På den tiden målade han nästan alltid stort och sedan dess har han nästan uteslutande målat i mycket små format. Nu börjar han öppna upp det mer.

Jag minns när Marcus kom hem från sitt utbyte i New York och hade gått igenom en mindre kris. Han gick i terapi och hade börjat använda mer mera färg. Det låter ju lite banalt och att ta upp det här som ett sätt att psykologisera hans konstnärskap, vilket förstås inte vore rättvist, men även där släppte någonting.

Bland andra ämnen på Malmöbaren så bytte vi olika typer av andliga anekdoter med varann. Marcus berättade om en buddhistisk munk som stått inför uppgiften att kunna besvara en specifik fråga från sin mästare och passade på vägen till mötet på att plocka upp en groda som hoppat fram framför honom. När han på plats fick frågan från sin mästare släppte han helt enkelt ut grodan på golvet. “Too intellectual” svarade mästaren.

Jag berättade en chassidisk historia från Talmud som jag hört på radion om en rabbin som frågat profeten Elias om det gick att säga något om vilka personer som med säkerhet skulle ha en plats i den tillkommande världen varefter Elias tog med rabbinen till ett torg och pekade på två personer: “de två.” “För de är roliga och kan få oss att glömma våra sorger för en stund.”

Jag är inte säker på att Marcus tyckte så mycket om den andra anekdoten men det gör jag. Av anledningen att en tro som inte ger plats för humor inte är mycket att ha. Marcus söker inte humor annat än i umgänget (vilket vår träff påminde mig om) utan en punkt som varken blir sentimental eller för intellektuell. Han hade strax innan återgett en annan buddhistisk berättelse om en andaktsstund där Buddha lyft upp en lotusblomma i mitten av ett sällskap och där en av de närvarande munkarna hade svarat med ett litet, litet leende med vilket det stod klart att han var redo.

Jag kopplade anekdoten om inte till virtuositet i sig så till timing och i så fall till det virtuosa i att utföra rätt gest med rätt timing vid rätt tillfälle, medan Marcus föreslog att munken kunde ha förberett sig hela livet, genom hårt arbete, för att just då kunna möta ledarskapets blick med det leendet. Så ser Marcus noggranna förberedelser ut när han betraktar en pågående målning.

Jag började prata om Kafkas Slottet och om var välsignelsen (eller leendet) kan finnas för den som aldrig kommer i tid eller är i fas, men nådde fram till Marcus först när jag vände tillbaka till att romanens riktning mot en mittpunkt som aldrig nås (och kanske heller inte finns) indirekt lyckas beskriva livet som det levs vid slottsbergets fot. Marcus hade innan dess hunnit föreslå att Kafkas K var en odåga eller till och med en idiot som fortsatte försöka fast det inte gick och jag kom först efter vår träff på att jag skulle ha sagt att jag även vill inkludera denna odåga eller idiot och inte endast den som förberett sig i 25 år för ett leende.

Och kanske säger det något om vår konstsyn, om vilken betoning vi lägger på färdighet och hur. Marcus placerar kroppen i en rektangel och låter det ta den tid det tar. Sedan vänder han på saken och målar knappt. Sedan vänder han på den igen och målar trots allt.

Kanske skulle M i sin nästintill anti-måleriska metod kunna sägas pröva gränsen för intet, icke-måleriet, nästan som en negativ teologi där det gudomliga endast kan beskrivas i termer av vad det inte är, men bara nästan.

Och det är detta nästan som utgör det lilla, stilla ljus som öppnar upp sig i hans reducerade, sånär utsuddade, torra måleri.

Vi kan nog inte kalla det humoristiskt, men milt leendes.

David Torstensson, april 2026