Öppet idag och på söndag 12-17 Därefter stängt till 31.8 kl 13-15

Edefalk/Frie

edefalk frie.jpg
 

Peter Frie
har under mer än ett halvt sekel laborerat med olja på duk eller pannå, där ljuset alltid varit det centrala. I den här utställningen får vi se målningar och skulptur.

Peter Frie

Peter Frie

 Detta med tidlöshet har alltid intresserat mig. Mina målningar är visserligen utförda i dag men ändå inte. Jag har aldrig känt något behov av att tillhöra någon speciell riktning eller haft någon ambition att försöka ”förnya” måleriet på något sätt. Att jag bara tycks måla som man alltid gjort stör mig inte alls. För mig känns det märkligt nog hela tiden nytt och alltid lika spännande att komma till ateljén och börja arbeta. Jag njuter när jag är där i ensamheten och spelar hög musik, för att få det så tyst och avskilt som möjligt så att jag ska kunna arbeta ostört med mina tysta målningar.

 Mina landskap är inte direkta avbildningar av någon speciell plats, utan minnesbilder eller kanske bara – önskebilder. Jag målar tills det är som jag vill ha det, som jag vill att det ska se ut. Resultatet är märkligt nog alltid utan någon synlig mänsklig aktivitet eller påverkan, inga hus, inga djur – bara natur. På sin höjd någon gång en stig eller en väg. Den vill jag nog gå, sökande efter en fin plats för picknick eller kanske leta efter svamp. När jag var liten pojke var vi ofta ute och plockade svamp i skogen och detta har verkligen satt starka spår. Jag återkommer hela tiden till dessa minnen i mitt arbete. Kanske vill jag försöka återskapa den stämning och lyckokänsla jag då kände och att det är därför jag så ihärdigt målar naturen om och om igen.

 Ofta använder jag mig av en vit neutral yta som nästan avskiljer landskapet från betraktaren. Jag ser det som en plats/yta för ännu inte framkallade minnen eller en paus. 
Det kan, som i de något tidigare verken, vara i form av en ramliknande träyta och senare av en löst eller, allra senast, en skarp maskerad avskiljning. 
Den vita ytan är inte en ram utan tillhör målningen/ landskapet eller minnet därav.

 Nytt i utställningen är de små abstrakta målningarna som Peter Frie har arbetat parallellt med. Där finns ljuset och färgen men figurationen och de vita fälten är borta. Peter Frie arbetar även tredimensionellt och han visar de senaste verken, en serie bronsskulpturer som han gjort på gjuteriet i Prachin Buri, Thailand.

 
Cecilia Edefalk

Cecilia Edefalk

Cecilia Edefalk
Det är väldigt roligt att för första gången få visa Cecilia Edefalks verk här på Arnstedt Östra Karup. Edefalk är en av vår nutida mest kända konstnär och hennes publika genombrott kom1988 i Malmö med bland annat målningen Baby. Två år senare visade hon serien En annan rörelse på Galleri Sten Eriksson i Stockholm, där alla målningar utgick från samma bild, egentligen en bild från ett modemagasin, där hon med små variationer undersökte vad som hände då målningarna upprepades i olika storlekar. I Östra Karup visas nya akvareller och skulptur.

 Cecilia Edefalks konstnärskap utgår ofta från olika upplevelser som hon kommit att fascineras av. Allt från bilder till olika föremål, som hon ger en personlig berättelse. Upprepningen har kommit att bli en viktig byggsten i Edefalks konstnärskap. Hon återanvänder motiv och ställer gärna ut verk om och om igen – med små förändringar. På så sätt har verken för varje ny utställning kommit att innehålla lager av tid, rum och minne från tidigare exponeringar, som blandas med den nya färgen och materialet. På Valdemarsudde kunde man se hennes maskrosfotografier och fröbollarna finns nu med i de blå akvarellerna som vi får se här.

 Cecilia Edefalk är född i Norrköping 1954, utbildad vid Konstfack, Stockholm, 1973-1977; Birkagårdens folkhögskola i Stockholm 1980-81 och sedan på Kungliga konsthögskolan, Stockholm 1982-87. Hon har ställt ut på många internationella museer, bland annat i Tyskland, Frankrike och USA. I New York arbetar hon med Gallery Gladstone och i Berlin med carlier | gebauer. Hennes galleri i Stockholm är Stene Project.

Conversation with Cecilia Edefalk
Hanna Urich

On July 17th, when this exhibition opens, we find ourselves in the bittersweet midpoint of summer, and the nights have already started getting darker. In both the works of Cecilia Edefalk and of Peter Frie we find the sunset. Fries’ paintings of warm skies and oceans are based on the different hours of the day by the Pacific Ocean, from early morning until the night, which comes quickly and is black as ink. Edefalk focuses on the transformation of light around midnight in the Swedish summer night, which does not come with complete darkness, but with shifts of colors and shapes, a coolness in the play between blue, green, and grey.

When I speak to Cecilia Edefalk a couple days before the exhibition, I ask her about the dandelions which have appeared in her artwork for several years, blowballs on their way to disperse and scatter with the wind. Everybody says that I’m interested in ephemerality. No! The blowballs are seeds. It’s the opposite, fecundity. When the Dandelion seeds scatter they plant themselves again. Many think it’s about some kind of death, but it’s about fertilization.
Symbols for death and ephemerality should perhaps rather be interpreted as a flow of circularity and reincarnation. We also speak about Elevator 1-5, a series of paintings depicting different versions of an angel whose blurry face and contours turn towards a white light. These paintings are based upon the artist’s meeting - “a revelation” - with a wooden sculpture from early renaissance. The sculpture carried a message about fertility: the announcing angel coming to tell Mary she will have a child.
I was stuck in an elevator - that’s how it got its name - and thought about how I was going to create this painting. I understood that I should do it step by step; not take the elevator but walk up the stairs. So I started out with a small painting and then made it larger and larger.

Edefalk has often used repetition as a method, for various reasons depending on the project. In the current exhibition Edefalk is showing several paintings of dandelions, where the paper sheets have been drenched and then painted in blue, green and black watercolors. In a few paintings, instead of painting the blowballs, she has used a sponge to make imprints. “Actually, it’s more like I’ve been taking the color away. I love that it’s almost not enough, almost as if they are flying away.” The symbolism of the blowballs mix with the colors of the evening dusk; the time of day when all forms disperse. Lastly, before the exhibition, she made a few paintings with nothing but blue color, which Edefalk describes as ‘empty’ paintings.

But when the forms dissipated, another motif appeared: “I showed them to my son Castor, and said, ‘let me show you, I’ve made totally empty paintings!’ But he said, ‘mom, that’s not empty! It’s the sky! It’s the ocean!’”
The interest in this light is perhaps less immediately understandable for someone who hasn’t lived in the far north, where most time of the year is spent in darkness, and the middle of summer with it’s light nights comes as an indication of the eventual return to the darker half of the year. Edefalk tells me about a web project she did for DIA Arts in New York, which is available on their website, where around Midsummer’s Eve she took photographs - every hour for one day and one night - of a white sculpture of Venus standing outside, surrounded by greenery. Browsing through the images, you see that the darkness only lasts for a little more than an hour. Reflected by the white marble, the fluctuation of the light between gray and blue becomes even more pronounced.
Those who saw it didn’t understand what it was about, because this light doesn’t exist anywhere else. There are several light blue paintings by Magritte with a moon which is considered strange in France, because the night as they know it is black. For the French this is surrealist, but in Sweden we can often see the moon in the middle of the day. I’m interested in that blue color which is found both in the night and in the day.

In Edefalks art we often find motifs from organic life which communicates its cycles to us merely by its appearance. The motif of the sunset, the time of day when all forms dissolve, also refers to eternity by being one of those things which always remains. However, by concentrating on the color blue in itself, conclusions about themes such as form and dissolution or light and darkness can be evaded. Cecilia Edefalk communicates in an open and light manner. In the middle of Edefalks main space, close to the series of blue paintings, stands an almost two metre long wooden sculpture of a boat. The boat, a clearly manmade tool which comes with an abundance of associations, resists the nature theme. Edefalk shows me the sketch for the boat: by cupping her two hands together, open as if to hold something. Perhaps small things, such as seeds or grains of sand, which can easily slip through the spaces between the fingers.

Cecilia Edfalk

Cecilia Edfalk

Peter Frie

Peter Frie

Peter Frie

Peter Frie

Samtidigt visas i trädgårdshuset verk av Petra Gipp

Petra Gipp

Petra Gipp