Oscar Eriksson Furunes
Morning Haze
 
En pojke ser ut genom fönstret mot dalen nedanför. Han ser ingenting, eller snarare, han ser en tät vit dimma, tät som en vägg. Han springer upp till andra våningen. Där lyser solen strålande klart, över fjällen vid synranden, och över den vita molnbanken.
Pojken är Oscar Eriksson Furunes.
Upplevelsen av den dubbla synen följer honom. Det skulle kunna vara en bild av den dubbla blick han ser världen med.
Jag tänker på något Virginia Woolf har skrivit, om skillnaden mellan mäns och kvinnors sätt att se på världen – att där män möter världen rättframt ser kvinnor den från sidan, med djup misstro . Jag letar efter citatet i Ett eget rum och i Orlando, jag hittar hennes parodi av den manliga romanen – ett stort I skymmer sikten – där bakom anas något – är det ett träd eller en kvinna?- men inte citatet om misstron.  Jag applicerar det ändå på Oscars sätt att förhålla sig till världen. Han ser den också från sidan, med djup misstro.
Denna dubbla blick får honom att se förskjutningar i världen. När han gör sin tolkning av arkiv som på olika sätt är en del av hbtqi+ rörelsens historia eller historier är han uppmärksam på vad som syns i ögonvrån. En gest, något förstulet, något delvis ur fokus. I Red (2023) ser han i amatörfotona från en kvinnlig dansklubb i Amsterdam på 1980-talet intimitet, och glädje över att få vara tillsammans. Den tunga gjutna polyesterns röda hölje skiftar från orange till djup purpur. De ögonblick som på detta sätt bevaras, nästan som en fluga bevaras i bärnsten, är just ögonblick, tillfälliga, flyktiga, fria, oskuldsfulla i omedvetenheten om att ha blivit förevigade.
Atmosfären i Morning Haze är annorlunda. Arkivet kommer denna gång från en legendarisk nattklubb i Malmö,Trocadero. Tidsspannet är ungefär detsamma, 1979-84. Men på Trocadero poseras det, i Drag.   
Oscars blick är densamma. Den ser något annat än vad deltagarna vill visa. Den glider åt sidan, ser handen runt vinglaset, kanske lite krampaktig(?), ser de sedesamma händerna med armbandsur, bredvid varandra, ser handen mot någon rygg, Några av de vitgjutna plattorna är bildlösa, som den vita dimman. Eller som marmor? Flera bilder visar veck, draperingar, som leder tanken till Antiken. Oscars sätt att installera verken som en fris i relation till rummet får mig att tänka på Parthenon-frisen från Akropolis.
Parthenon är det största templet på Akropolis, helgat åt gudinnan Athena. Frisen visar slaget mellan kentaurer och laphiter efter att berusade kentaurer har fört bort alla kvinnor på kung Perithous bröllop.
Det är ett ganska oväntat val av berättelse för ett tempel helgat åt Athena, Atens stadsgudinna och en symbol för vishet och civilisation (uggla, olivträd). Atenarna hyllas som de första demokraterna, ja som grunden för europeisk och nordamerikansk civilisation.  Är det något som döljer sig här?
När Thomas Mann ska beskriva Jakobs och Josefs bibliska tid (I Josef och hans bröder 1933-43) jämför han tiden med sanddyner. Det är mycket svårt att göra avståndsbedömningar i ett dynlandskap.
Finns tidens sanddyner mellan det vi ser i Parthenonfrisen och det antikens atenare visste? Något som just handlar om förväxlingar, utbyten, Drag?
Först Athena: i grekisk mytologi föds hon ur huvudguden Zeus panna, rustad och klar med sköld, hjälm och svärd! Hon är Atens stadsgudinna. Hon borde vara en ganska ung gudinna med tanke på att hon presenteras som dotter till Zeus, en åsk-och krigsgud från de invaderande indoeuropéerna. Men forskning visar att hennes namn finns redan under mykensk och kretensisk tid, ja arkeologen Marija Gimbutas kallar henne en av de stora gudinnorna ända från stenåldern.
Hennes attribut, ugglan, är en dödsfågel samtidigt som olivträd visar förbindelsen till liv och skörd. Gimbutas menar att när de indoeuropeiska stammarna erövrade det vi kallar Grekland måste den nya patriarkala krigskulturen införliva de matriarkala gudinnorna. Berättelserna handlar om våldtäkt eller giftermål. Modergudinnan Hera blir Zeus gemål och degraderas till en tjatig och svartsjuk husfru. Den mäktiga Athena var en döds-och livsgudinna, förknippad med fåglar och ormar i neolitisk kultur, men också med smide och metaller. Hon är så viktig att Zeus måste byta kön och föda henne som ett tankefoster!  
Hennes underjordiska ursprung fanns dock kvar, trots hennes ”civiliserade” uppsyn. 
Detta hänger ihop md en annan uråldrig gud och atenarnas dyrkan av honom, Dionysios.
 
Det grekerna framförallt prisade var måttlighet och självkontroll, tecken på manlig makt.
Den berömda gossekärleken var med alla sina regler till exempel grunden för hur unga kvinnor senare skulle uppvaktas ( se Foucault, Sexualitetens Historia II-III,1984), Athenas kult måste därför visa hur sexualiteten övervinns. Kentauren, hästmannen , ett resultat av den omåttlige Ixions våldtäkt av Hera, är sinnebilden av manlig otyglad sexualitet. När druckna kentaurer rövar kvinnor på en grekisk hjältes bröllop måste de straffas så att måttan, lagarna, återställs. Men trots allt blir Athena på detta sätt förknippad med både omåttlig sexualitet och dryckenskap. Som arvtagare av de uråldriga döds-och- livsgudinnorna har hon förbindelser med den gud som främst dyrkades i extas och orgier, av kvinnor – Dionysios, en gång tjurgemålen till modergudinnan.
Intressant för oss är att Dionysios-kulten är förknippad med masker och teater.  
Antikkännarren Jean-Pierre Vernant har gjort en närläsning av det antika dramat Backanterna, av Euripides.
Dramat var antikens grekers sätt att förklara tillvaron och människors och gudars relationer till varandra. Masken, förklädnaden har här sitt ursprung. En del figurer från Trocaderos arkiv ser ut som om de deltog i dramat.
I Euripides tragedi straffar Dionysios en kung som vägrar hylla honom med att gudens rasande kvinnliga följeslagare, menaderna, sliter kungen i stycken. Det är hans egen mor och hennes systrar som bär kungens huvud i triumf till Thebe i tron att det är ett lejonhuvud.
Dionysios är kvinnornas gud. Vernant pekar på att han uppträder förklädd, bakom en mask, en leende mask som gör att han ser ut som en kvinna. Dionysios kommer i Drag. Vernant går så långt att han menar att masken, skådespelet just är förknippat med kulten av Dionysios. Han tillbes och följs av rasande kvinnor, menader eller backanter, som äter rått kött och sliter sönder sina offer som lejoninnor, eller björnhonor. Deras kult är motsatsen till de patriarkala grekernas Athena- eller Apollo-kult. Men den som förnekar Dionysios makt, som kungen av Thebe gör i Euripides drama, blir straffad med döden.
Dionysios är i dramat förklädd till en främling från Lydien, där den stora modergudinnan Kybele (eller Matar eller Ma) dyrkas. Hon är omgiven av lejon och pantrar, och hennes man är en ung tjurgud som en del av året måste vistas i underjorden, liksom Dionysios.
Vernants tolkning av Backanterna är att den som inte accepterar Dionysios’ underjordiska, kvinnliga makt som han utövar förklädd, blir slagen med vanvett och dör. Under den apolliniska ordningen härskar en annan makt, som också döds-och livsgudinnan Athena är förknippad med. 
Nietzsche var den i vår kultur som först såg spänningen mellan det dionysiska och det apollinska i den antika grekiska kulturen. Han blev själv slagen av gudens vansinne.
 
Parthenonfrisen visar deltagare i en kult. Här finns inte åskådare och skådespelare. Alla utövar sina roller i livsdramat. På ett liknande sätt var deltagarna i nätterna på Trocadero samtidigt seende och sedda.  De spelade ut sitt livsdrama i skydd av masken, i backantisk yra.
 
När Oscar Eriksson Furunes formar sina bilder efter mönster från den antika frisen förvandlar han klubbfesten till en del av ett uråldrigt drama. Om vi förnekar våra roller i det slår gudarna oss med vanvett.
 
Gertrud Sandqvist