Malin Ebbing besöker Samaneh Reyhani i ateljén inför utställningen på Carl Eldh.

Krämfärgad alabaster, rökgrå portugisisk granit, ljust skär randig marmor från Carrara – finns det någon som kan fånga en stens inneboende skönhet som Samaneh Reyhani? Vi befinner oss i hennes gigantiska ateljé som hon delar med sin man, konstnären Marcus Matt, och som ligger belägen strax utanför Lund. Efter att ha passerat Marcus ateljédel står vi framför hennes två verkstäder: en för trä och en, som är snäppet större, för sten. På varje ledig yta finns olika variationer av naturstenar från världens alla hörn och på ett bord ligger ett verk i Samanehs karaktäristiska böljande snäckformation.

Hennes verk tar oftast avstamp i en känsla, en impuls eller en inre bild som i dialog med materialet ges form och växer fram stegvis under arbetets gång.

-Under den persiska dynastin var poesi den högsta konstformen, och därefter kom måleri. Jag tröttnar aldrig på persisk poesi. Det är också därifrån de flesta av mina verk får sina titlar, förklarar hon när vi passerar det dramatiska verket Venus i chockrosa. Det är hennes examensverk från Konsthögskolan i Malmö och ett av de få verken där hon inte har arbetat med trä, sten eller brons, utan i stället har experimenterat med plast och gips.

I vår har hon blivit inbjuden att ställa ut på Carl Eldhs Ateljémuseum, där flera av hennes existerande verk kommer att visas tillsammans med tre nyproducerade verk: ett monumentalt verk i brons kommer att visas i trädgården, en serie storskaliga verk i mörkt duvblått kommer att möta Eldhs snövita skulpturer i lilla ateljérummet och ett mindre verk i gips som kommer att vara placerat precis utanför ateljédörren, berättar Samaneh när vi tittar på hennes skisser över den kommande soloutställningen.

-Jag jobbar aldrig figurativt längre, men när jag var hos Carl Eldh fick jag en flashback till min skoltid i Teheran, där vi kopierade Michelangelos porträtt och figurer för att lära oss de klassiska teknikerna och hantverken för att skapa skulpturer i sten, men även hur man gjuter i brons.

Vad är ditt intryck av Carl Eldh och hans ateljé?
-Det är så inspirerande att se ateljérummen. Jag älskar att Eldh bodde där han arbetade. Jag skulle vilja leva så när jag blir äldre, bara ta hem min studio och fortsätta skapa. Även om majoriteten av hans bronser var beställningsuppdrag, så kan man se ett flertal verk som han gjorde bara för sig själv. Det finns många små sublima verk med så mycket känsla i. Jag älskar särskilt trädgården, fönstren och det lilla runda rummet där han brukade sova. Min utställning kan läsas som en skulptural skuggmiljö som både samtalar med och befinner sig lite vid sidan av Carl Eldhs verk. 

Finns det någon underliggande känsla för utställningen?
-Det finns en diktsamling som heter Tasiyan, skriven av poeten H.E. Sayeh. Tasiyan är den känsla man har i ögonblicket efter att någon har gått och man inte vet om personen kommer tillbaka. För mig har Tasiyan en svart, mörkblå känsla med mycket sorg i sig. När man tittar på några av Eldhs skulpturer ser man den känslan i figurerna, och jag rör mig mot den känslan som ett slags underliggande tema för utställningen. Jag kommer att visa storskaliga verk i brons och trä, men jag kommer även att ha med några av mina mindre skulpturer i marmor i det stora ateljérummet, bland dem Nightingale.

Många av dina verk har ett esoteriskt skimmer över sig och du har beskrivit din arbetsprocess som en dialog med materialet. Tror du att vissa verk har en egen inneboende vilja?
-Det finns en marmorskulptur som jag aldrig tyckte om, eftersom jag tyckte att den såg ut som en liten fisk. Elle Frie ville ta med den till Market Art Fair 2021, och ironiskt nog var det den som alla ville ha på vernissagen. Den blev lite av en bråkstake, eftersom alla fokuserade på just det verket och inte på dem jag själv hade valt. Jag kände: du tar för mycket uppmärksamhet. Nyligen såg jag verket i en tidning i ett fantastiskt samlarhem. Det är lustigt hur jag alltid har haft en slags inre konflikt med den skulpturen, och till slut kändes det som att verket sa till mig: jag gör som jag vill! Passande nog är titeln på verket Eshghe Nour (Ljusets kärlek) och kommer från en berättelse om små fiskar i en damm som hoppar upp ur vattnet för att se ljuset. De kallas “ljusälskare” eftersom de, så fort de ser ljus, kastar sig mot det. På ett märkligt sätt blev denna skulptur det första verket som gång på gång fortsatte att hoppa ur mina händer.

På väg ut till ateljéns kök så passerar vi det Hubba Bubba-doftande verket Venus i ceriserosa på nytt. Det känns som att rosa är en färg du ofta återkommer till. Varför det?
-Jag kände att jag var tvungen att välja rosa för att göra verket till mitt; det behövde bli så feminint som möjligt. Rosa var den färg som låg mig närmast. Jag gör aldrig färgtester. Jag samlar färger och älskar att blanda dem. Just nu är jag väldigt förtjust i en mörk duvblå nyans, men om jag till exempel lägger på en färg som inte fungerar, slipar jag bort den och lägger på något annat. Det är lager på lager på lager. Ibland tar jag glitter från min sminkväska och blåser det över verket, och då ser man något som skimrar. Så jag skulle beskriva just färgprocessen som något lekfullt och intuitivt, där det är roligt att mixa det jag har framför mig i stunden och se vad som händer.

Hur ser du på din ateljé – som ett tempel, ett laboratorium eller en arbetsplats?
-Det är mitt växthus! Jag har alltid tänkt på det som det. Jag brukar säga att jag var en blomma i öknen som blev bortklippt. Precis som när man flyttar ett olivträd från varmare breddgrader och måste hålla det i ett växthus för att det ska överleva. Så mitt metaforiska växthus är min ateljé – om jag inte är här, dör jag; kanske är jag ett citronträd?

Sten är ett material som du ständigt återkommer till. Vad är det som du tycker så mycket om med det materialet?
-Vissa stenar, speciellt vissa sorters marmor, har ett inneboende ljus. Vid arbetet med stenen gäller det att inte döda detta ljus utan att låta det skina genom skulpturen. Om man lyckas med detta får verket en speciell kraft; materialet liksom förvandlas och blir både sten och icke-sten. När jag var liten lekte jag mycket med gruskorn och bitar av marmor som jag hittade på gatan. Jag fascinerades av den glittriga ytan och låtsades att det var socker.

Hur ser en vanlig dag ut i ateljén?
-Jag kommer till ateljén, byter om till arbetskläder och försöker börja arbeta innan jag hunnit tänka för mycket. Många av mina verk tar lång tid att göra och kräver mycket arbete, och går igenom många faser. Känslan av frihet och upprymdhet inför idén som infinner sig i början av arbetet krockar ganska fort med den materiella verkligheten. Då blir arbetet mer en kamp för att försöka rädda verket. Om detta lyckas blir verket kanske inte exakt det som jag tänkte från början, men en sorts kompromiss: verket får en ny riktning, som att jag och materialet har kommit överens om hur skulpturen ska se ut och skakat hand.

Text: Malin Ebbing
Foto: Marcus Matt