Viktor Kopp
När jag var en målning

Vernissage lördag 23 maj, kl.13-16
Invigning kl.14

I Solvej Balles romansvit Uträkningen av omfång upprepas dagen.[1] Genom bok efter bok stannar huvudkaraktären kvar i samma datum. Med små skiftningar försöker hon förskjuta dagen in i nästa, men rytmen pressar sig tillbaka. I brottet med den sociala och temporala kontinuiteten––ingen minns en tidigare dags samtal, ingen relation fördjupas––hakas livet upp på ting. Objekt träder fram genom sina små förskjutningar. Det som tidigare fungerade som bakgrund passerar inte längre obemärkt. Varje dag är allt till synes återställt, samtidigt som vissa element avviker från mönstret och skapar en skör kontinuitet.        
    
Balles berättelse drivs av ett utdraget insisterande på en förgivettagen gräns och vad som händer om den rubbas – om det linjära börjar gå i cirklar, om den cirkadiska rytmen får ett brott. I en text från 2023 beskriver Toni Hildebrandt hur tidens filosofi kan ses som en berättelse om två modeller: linjen och cirkeln. Å ena sidan den linjära följden dåtid, nutid, framtid; å andra sidan dagarnas och årstidernas cirkulära rörelse, ekonomins kretslopp och det eviga upprepandet av likhet.[2]      

I skenet av detta tecknas Kopps svit av nya målningar – genom linjen, cirkeln och fälten de producerar. Här framträder gränsen inte som en neutral avskiljning utan som målningens egentliga motor. Ibland löper den som ett tydligt snitt ner till grunden och den underliggande skissen; en strimma ljus, ett smalt blyertsstreck som bryter fälten. Stundvis fortsätter snittet genom bilden in till väggen, en målning delad mitt itu. Kopplingen till Uträkningen av omfång är nästan övertydlig. Uträkningen antyder något rationellt, ett försök att orientera sig i tillvaron, medan omfånget pekar mot en gräns; vad som ryms inom en erfarenhet, en verklighet, och i Kopps fall en yta.           

Där linjen skär cirkeln uppstår bilden av en klocka. Tid markerad genom snitt, en återkomst med avbrott. Den cirkadiska loopen framträder som ett måleriskt system av uppehåll och omstarter. En separerande logik hämtad ur Divisionismen löper genom verken, men hos Kopp framstår denna optiska syntes snarare som fördröjning. Blicken arbetar för att hålla samman det som målningen fortsätter att dela upp. Samtidigt föreslår de cirkulära fälten en optisk låsning, ett fixerande som genom förstoringsglas. Öga och palett förs samman; betraktarens öga som plats där kulörer och fält blandas, målarens blick som glider mellan duk och palett. Cirkeln blir en spegel som drar målningens externa villkor tillbaka in i bilden.

Verken återkommer till vardagens flatheter; dörren, golvet, väggen – en lek med plattityder och den måleriska blicken som orienterar sig bland ytor, som outtröttligt plattar ut. Clement Greenbergs disciplineringsprojekt spökar här bland fälten,[3] men framstår mest som ett daterat instruktionsblad måleriet sedan länge slutat lyda. Fält separeras med bestämdhet, men inte utan optisk friktion. Vinklar som avviker från rättframhetens 90 grader, fält på glid genom andra fält. Ytorna pressar mot varandra och spiller över sina gränser. Det som var tydligt åtskilt cirkulerar.

Rörelsen genljuder av George Perecs Species of Spaces, där vardagen organiseras genom sekvenser av passager; från ett utrymme till ett annat, från en tröskel eller dörr till nästa.[4] Successivt expanderar förflyttningen från de mest intima ytor ut mot landmassor. Här producerar gränsen rum såväl som definitioner av innanför och utanför, av vem eller vad som hålls inneslutet eller utestängt. I linje med hur Perec och resten av OuLiPo-gruppen etablerade formler eller begränsningar för sitt skrivande återkommer samma formella logik hos Kopp. En språklig organisering genom divisionen, lika ärligt uppställd som fördold. Här fungerar dörren mindre som passage än som möjlighet – som om målningen dröjde vid sina egna övergångar. Vi står inför den, kikar genom dörrspringan eller nyckelhålet, genom gliporna i färgen.

I The Weird and the Eerie utforskas springor i det förväntade.[5] Mark Fisher uppehåller sig här vid den skevhet som infinner sig där något borde ske men uteblir, där en passage finns utan att möjligheten realiseras. En liknande fördröjning ekar genom dessa målningar. Genom verken löper ett insisterande på gränsen som operation. Historien träder fram som eftersläpning, som en hint till en ordning som ännu inte slutat dela upp världen i fält. Här kvarstår målningarna i ett tillstånd där gränser träder fram som rum i sig själva, samtidigt som de vibrerar av en möjlighet att överskridas.       

text av Rebecca Lindsmyr

[1] Solvej Balle, Om uträkningen av omfång (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2023–).
[2] Toni Hildebrandt, ”Free Wheels: On Michèle Graf and Selina Grüter’s ‘More Clock Work’ at Fanta-MLN, Milan”, Mousse Magazine, 31 maj 2023, https://www.moussemagazine.it/magazine/michele-graf-selina-gruters-toni-hildebrandt-fanta-mln-milan-2023 (hämtad 7 maj 2026).
[3] I ”Modernist Painting” beskriver Greenberg flatheten som måleriets grundläggande villkor och menar att det modernistiska måleriet måste konfrontera sin egen yta snarare än att upprätthålla en illusion av djup. Clement Greenberg, ”Modernist Painting”, i Art and Literature, nr. 4 (våren 1965): 193–201.
[4] Georges Perec, Species of Spaces and Other Pieces, övers. och red. John Sturrock (London: Penguin Books, 1997; rev. utg. 1999).
[5] Mark Fisher, The Weird and the Eerie (London: Repeater Books, 2016).