Diana Orving
Ett rum som svimmat
1 augusti - 5 september

Diana Orvings verk rör sig ofta i ett fält mellan fragment och helhet. Former uppstår som enskilda element, men tycks samtidigt ingå i större sammanhang. De sträcker sig mot varandra, bildar förbindelser och öppnar rumsliga relationer som inte alltid låter sig överblickas från en enskild punkt.  Det som från en vinkel framstår som en sammanhållen form kan från en annan upplösas och ombildas.

Det textila är centralt i Diana Orvings praktik, inte enbart som material utan som ett sätt att tänka genom händerna och genom upprepade rörelser. Det finns en stark tillit till det öppna i arbetsprocessen. Snarare än att följa en färdig plan växer verken fram i ett lyssnande till materialets möjligheter och motstånd. En böjning, en förskjutning eller en oväntad balanspunkt blir inte ett avsteg från idén, utan själva vägen mot den. Även färgerna växer fram som en del av samma undersökning; Orving färgar ofta sina material med egenblandade pigment vars nyanser utvecklas i samspel med materialet. Intuitionen fungerar här inte som motsats till precision, utan som ett sätt att ge form åt en förnimmelse som ännu inte helt låter sig artikuleras. Varje val följer tidigare beslut, samtidigt som det öppnar för nya riktningar.

I efterhand ser Orving ibland sina verk som dagboksanteckningar. Inte för att de berättar om specifika händelser, utan för att de bär spår av henne själv från tidpunkten då hon skapade dem. Något av erfarenheten, energin och uppmärksamheten blir kvar i materialet.

Det finns en bok som Diana Orving gärna och ofta återkommer till som en följeslagare: Inger Christensens Alfabet (1981). Däri finns ord som känns taktila, bilder som berör och slår an. Formuleringar dröjer sig kvar och återkommer under arbetets gång. En sådan är ”ett rum som svimmat”. Kanske beskriver denna hisnande formulering även något väsentligt i Diana Orvings konstnärskap. Inte ett rum som förlorar sin stadga, utan ett rum där gränser tillfälligt upplöses. Där relationerna mellan kropp och omvärld, mellan materia och tanke, framträder på nya sätt.

Hos Inger Christensen skrivs världen fram genom en inventering av det som existerar: växter, djur, väderfenomen, språk och himlakroppar. Dikten följer alfabetets ordning och Fibonaccis talserie, där varje nytt tal uppstår ur de föregående. Det enskilda framträder som del av ett större kretslopp.

En liknande känslighet inför sammanhang återkommer i Diana Orvings arbete. Inte som ett försök att avbilda naturen, utan som en erfarenhet av att vara del av samma rörelser som den. Ett frö bär redan på den framtida växten. En form ger upphov till en annan. Det som förefaller avskilt visar sig vara sammanbundet.

Det kosmiska är närvarande i verken, men sällan som något avlägset och onåbart. Snarare som ett samspel mellan det inre och det yttre, mellan människan och det som överskrider henne. En påminnelse om att de gränser vi uppfattar som fasta kanske är mindre stabila än de ter sig.

Verken slutar heller inte där materialen tar slut. Ljuset låter deras former breda ut sig som skuggor och reflektioner över väggar och golv, medan materialen svarar på även omgivningens mest subtila rörelser. Det flyktiga blir en del av verken. Helheter uppstår för att strax därefter lösas upp igen.

Just där tar Diana Orvings arbeten form. Likt ett rum som för ett ögonblick öppnar sig mot något större än sig självt.

Tessa Praun
Curator och skribent
The Wanderlust Institute of Art